Med tanke på de många visionära idéerna är det ovanligt lugnt på Domsjö fabriksområde. Den klarblå himlen mulnar sakta medan Moälven glider förbi ned mot Örnsköldsviksfjärden. Förr släpptes fabrikens avloppsvatten ut direkt i älven. Numera renas det och slammet rötas i en syrefri process till biogas. När bioreningen anlades i två gamla oljecisterner 1985 var den landets största. I fjol byggdes en tredje biogasreaktor, vilket har ökat kapaciteten och gör det möjligt att ta hand om en större mängd avloppsvatten från grannindustrierna Akzo Nobel och Sekab.
Värmer Örnsköldsvik
Varje år produceras nu totalt 13 miljoner normalkubikmeter biogas eller 90 gigawattimmar. Det gör Domsjö till Sveriges fjärde största biogastillverkare.
– Vi har ett överskott av energi. När vi gjorde pappersmassa behövde vi energin i vår egen tillverkning. I dag säljer vi det som blir över till kommunala Övik energis fjärrvärmeverk, förklarar energichef Eva Larson.
Hon skulle gärna se att Domsjö byggde en anläggning för att uppgradera biogasen till fordonsgas. Med nuvarande produktion finns kapacitet att årligen få ut 30 gigawattimmar fordonsgas, motsvarande 3,5 miljoner liter bensin – utöver den gas som behövs till fabrikens egen ligninprocess.
– Tekniken och viljan finns, men än så länge saknas en avsättning för fordonsgas här i Norrland, säger hon.
Torkar lignin
Med andra ord: utan en fungerande marknad finns ingen lönsamhet. I väntan på det säljer Domsjö sin biogas till Aga, där den blir till fordonsgas och bland annat hamnar hos Statoil.
Själva får Domsjö fabriker tillbaka naturgas som används till att torka lignin, en restprodukt ur cellulosatillverkningen som främst säljs till betongindustrin.
Syftet med affären med Aga är att öka tillgången på biogas på fordonsgasmarknaden och därmed öka intresset för gasbilar i närområdet. Utan statliga insatser ser det dock mörkt ut, menar Eva Larson, som hoppas på ett snart beslut om kvotplikt – det vill säga krav på att en viss andel av bränslet måste vara fossilfritt.
”Det skulle kunna bli väldigt stora mängder biogas. Därmed skulle lönsamheten öka både för att uppgradera biogas till fordonsgas och för att förbättra logistiken så att den kan nå konsumenterna.”
Jonas Joelsson, Processum
Miljötänkande är inget nytt för Domsjö som tidigare ingick i Modo-koncernen. På 1990-talet blev fabriken först i världen med att övergå till klorfri blekning av pappersmassa. När man för snart 20 år sedan övergick till att tillverka specialcellulosa för tygproduktion (främst viskos) fortsatte man att ta vara på restprodukter som lignin och biogas, men även bioetanol och bioharts.
Nu finns storslagna planer som på kort tid lockat hit såväl kungen och landsbygdsministern Sven-Erik Bucht som statsministern Stefan Löfven och förra statsministern Göran Persson, ordförande för Europeiska tankesmedjan Think forest. Flera av höjdarna var även på plats i mars i år när Sveriges första bioekonomiriksdag hölls just här i Örnsköldsvik.
Om alla pusselbitar faller på plats kan staden bli säte för världens största bioraffinaderi.
Visionen är att bygga ett bioraffinaderi, likt Domsjö fabriker, men med fyrdubblad produktion: en miljon ton cellulosa. Det skulle betyda runt 5 000 nya jobb i hela värdekedjan och bland mycket annat en möjlighet att producera mer biogas.
– Det skulle kunna bli väldigt stora mängder biogas. Därmed skulle lönsamheten öka både för att uppgradera biogas till fordonsgas och för att förbättra logistiken så att den kan nå konsumenterna, säger Jonas Joelsson på forskningsinstitutet Processum som ansvarar för förstudien Flaggskepp bioraffinaderi.
Försörja hela Norrlandskusten
Anna Säfvestad Albinsson på Biofuel region jublar i telefon från Umeå:
– Det vore rena himmelriket. Domsjö skulle kunna försörja hela Norrlandskusten med forndonsgas, det skulle även räcka till reservgas i Finland.
Organisationen verkar för att de fyra nordligaste länen ska bli världsledande i omställningen till ett hållbart samhälle och är särskilt engagerad i utvecklandet av fossilfria drivmedel.
– Vi har just sökt EU-medel för att bygga gröna multifueltankstationer från Gävle upp till Luleå och ned till Jyväskylä i Finland.
I dag finns gröna stationer endast i Skellefteå och Boden samt i Vasa i Finland. Utan en vidare utbyggnad blir det svårt att klara övergången till en fossilfri fordonsflotta, påpekar Anna Säfvestad Albinsson.
Biogas en av flera produkter
Exakt hur mycket biogas det jättelika bioraffinaderiet skulle kunna producera är för tidigt att säga. I den pågående förstudien är biogas en av många tänkbara produkter som kan utvinnas ur skogsråvaran utöver cellulosa. Fiskprotein och gröna kemikalier ligger också högt på önskelistan.
Processums vd Magnus Hallberg:
– Domsjö är ju redan ett bioraffinaderi där det tillverkas olika produkter. Det vi nu skissar på är ett ännu mer avancerat raffinaderi där man använder råvaran från skogen på det allra mest effektiva sätt.
Stora volymer krävs
Hur fördelningen mellan de olika produkterna skulle bli är ännu inte klart; det är bland annat det förstudien analyserar. Klart är att det krävs stora volymer för att nå lönsamhet.
– Vi måste skala upp produktionen väldigt mycket och då uppstår genast andra frågor som: Får vi ta ut så mycket skog? En sådan här verksamhet kan inte bygga på importerade träd, säger Lars Winter, vd på Domsjö fabriker och vice ordförande i Processum samt en av eldsjälarna bakom tankarna på ett storskaligt raffinaderi.
Han gissar att satsningen skulle betyda mer biogas och tycker att det ”vore logiskt” att uppgradera till fordonsgas om marknaden mognar. Åtminstone för att driva de egna transporterna: avverkningsfordon och virkestransporter in till fabriken, transporter
med produkter ut från fabriken.
Lars Winter uttrycker sig försiktigt och varken vill eller kan lova något innan förstudien är klar. Frågorna är än så länge betydligt fler än svaren.
– Kommer det att vara en rimlig satsning? Behövs ännu större volym eller är det för storskaligt?
Bästa kunnandet i världen
De första preliminära beräkningarna ska vara klara till sommaren, först i slutet av året presenteras hela rapporten – som mycket väl kan innehålla nya frågor.
Som till exempel om ett världsunikt bioraffinaderi verkligen bör ligga i just Örnsköldsvik. Varför inte i Kanada eller närmare ekvatorn där skogen växer snabbare?
– Vår fördel är att vi har det bästa kunnandet i världen i just de här frågorna, säger Lars Winter och syftar bland annat på Domsjö, Processum och universiteten i Umeå och Sundsvall.
I slutänden är det en fråga om hur en investering på minst 12 miljarder kronor ska finansieras – och vad de indiska ägarna sedan 2011, den multinationella industrigruppen Aditya Birla, vill. Sannolikt behövs flera olika parter samt stöd från staten eller EU, menar Lars Winter.
– Intresset har varit stort från många olika parter, däribland regeringen. Men det är väldigt många som pratar. Jag förutsätter att staten i ett senare skede är beredd att dela de risker det innebär att vara först ut med en sådan satsning.
I väntan på beslut gror hoppet bland cisterner och gasledningar. Nya miljövinster. Nya affärer. Och kanske framförallt nya arbetstillfällen.
– Jo, visst surras det i fabriken, avslöjar produktingenjör Åke Eriksson.
Text: Karolina Andersson